Andas in. Och ut.

Av: Liselott Fransson

Andas in och ut.

Tar i dörrhandtaget för att gå ut.

Vandrar i stadens parker för att möta
ett leende, bara ett, jag ber.

Andas in och ut.

Människor går framför, bakom och
bredvid men ingen ler förutom
affischerna.

Letar efter någon form av glädje men
de som har det, är förälskade och där
blir man inte inbjuden, tack o lov.

Andas in och ut.

Tar tag i dörrhandtaget för att gå in i
ensamhetens tystnad, inte ens
reklambladen kommer ihåg mig.

I väntan på räkningarna skriver jag för
mig själv, för en inre önskan att
någon en dag ska uppskatta mina
efterlämnande rader, kanske först då,
har jag existerat?

Jag andas in och ut och aldrig är det
som det verkar på affischerna men jag,
lever och tiden har inte stannat till.
Alltid något, säger jag till mig själv som
en slags tröst.

Tar i dörrhandtaget för att gå ut igen,
ensamheten här skapar bara en oro, i
alla fall.

Vandrar i stadens parker för att möta
ett leende, bara ett, jag ber.

Andas in och ut.

Kommentera

Stäng meny