Den filmade återhämtningshistorien

Av: Thomas Wiberg

Torsdagen den 27 april, 2017. Konferenssalen heter Stortorget, och ligger i Malmös stadshus. Konferensens deltagare droppar sakta in, en efter en, tills salen nästan är fylld. Sorlet rör sig mellan väggarna när människor träffar gamla och nya kolleger och medarbetare. Vissa sitter på stolen bakom. Andra på stolen framför. Eller på någon av stolarna lite längre bort. Någon vinkar, och får en vink tillbaks. En annan ropar; Nämen hej! Det var länge sen, sägs det med ett leende.

Längst fram i salen, med ansiktet vänt mot den växande folkskaran, står en av Malmö stads sektionschefer inom socialpsykiatrin och fingrar lite nervöst på sina papper. Hon ler mot en del kända leende. Skakar en del främmande händer. Nätverkar.

Sorlet lägger sig, och återhämtningskonferensen tar sin början.

Men låt oss nu spola fram banden en smula, till det som denna text egentligen ska handla om.

Ljuset i salen dämpas en aning, och deltagarna sneglar förväntansfullt på varandra. Projektorn blixtrar till och duken lyser upp.

Det finns en man som bor inom LSS i Malmö som heter Jörgen. Filmen, som hade premiär på återhämtningsseminariet den 27 april, handlar om honom, och hans resa tillbaka från psykisk ohälsa. Den handlar om hans återhämtningsresa.

”Att få berätta sin historia med hjälp av en film är ett tryggare forum, för den som berättar. Jörgen slipper nu att ställa sig på scenen, framför 80-100 pers, ansikte mot ansikte med människor som han aldrig har träffat, och berätta om sitt liv”. Säger Antonio, som är en av idésprutorna bakom de filmatiserade återhämtningsberättelserna.

”Han behöver inte ens vara där, förstår du? Och grejen är den, att han kan berätta sin historia utan att bli nervös, utan att tveka, han kan sitta i lugn och ro hemma hos sig själv medans massor av människor tar del av hans erfarenheter, inspelade på film. Super!” säger Antonio och ler stort.

Antonio berättar att idén kom till dels för det han nyss pratat om, tryggheten och osäkerheten, men även i arbetet med att få med dessa brukare på den digitala revolution som hela tiden sker, men som många av dem av olika anledningar missar, en utveckling som en ibland kan känna sig utanför. Sist, men inte minst, så handlar det om självförtroende och självkänsla. En känsla av att en har gjort någonting bra. Någonting som kanske kan hjälpa andra.

”Vi har redan två killar till som är intresserade av att göra sin film, och vi har bara hållit på med detta sen i våras. Behovet finns, och då tycker jag att det är vår uppgift att tillhandahålla det som behövs för att kunna möta det behovet.”

Efter den första visningen av filmen, liksom efter alla andra visningar efter det, möts filmen av applåder och tårar i ögonen. Glädje. Nyfikenhet. Någon ville använda Jörgens film som grund för en diskussion med medarbetare. Succé.

När filmen var slut skickade den nätverkande sektionschefen runt ett kort. Deltagare skrev sina hälsningar till Jörgen, en Jörgen som blev påtagligt rörd när han fick se kortet.

En känsla av att en har gjort någonting bra. Någonting som kanske kan hjälpa andra.

Kommentera

Stäng meny