Härmar

Av: LiseLott Fransson

Härmar, det är det jag gör, som ett
barn härmar jag.

Ceremonier och kultur som raka
riktstolpar följer de med i tillvaron, de
ska underlätta men de kan vara lika
gärna vara i vägen för egot.

Härmar, det är det jag gör, som ett
barn härmar jag.

I den okända, det lite osäkra, just där i
rädslan i att göra och bete mig fel blir
jag stel i kroppen som om jag försöker
göra ett intryck av vuxenhet.

Men jag är förklädd, och försöker
befinna mig i skuggan så att jag inte
syns, för vem vet, kanske hela jag är ett fel
i detta sällskap

Härmar, det är det jag gör, som ett
barn härmar jag.

Ceremonier och kultur som raka
riktstolpar följer de med i tillvaron, de
ska underlätta men de kan vara lika
gärna vara i vägen för egot.

Men min personlighet är inte finstilad
och i min nervositet spelar jag över och
blir för mycket, skammen söker
förlåtelse, finns den där eller
förminskas jag med en diagnos?

Härmar, det är det jag gör, som ett
barn härmar jag.

Och allt jag vill är att vara som ni.

Kommentera

Stäng meny