Kraftbudet intervjuar: Anna Karin Odhner om Malmö Stads Valverkstad 2018.

Av: Thomas Wiberg

9 april, 2018.

Det är valår i år, och jag är på väg in på Fänriksgatan 1 för att ta en titt på en av de senaste satsningarna som Malmö Stad har gjort för att öka valdetagandet bland traditionellt ”väljarsvaga grupper”, i detta fall människor med psykisk funktionsnedsättning.

Lite bakgrund

Människor med psykisk funktionsnedsättning fick rösträtt 1989.

Slut på bakgrunden.

Och sen dess har det inte hänt så värst mycket. Till synes.

När jag pratar med Anna Karin Odhner, som är den i Malmö Stad som fått uppdraget att dra igång en valverkstad, så verkar svaret på varför det kan ha tagit över 25 år, från det att en får rösträtt tills en faktiskt får hjälp med det praktiska i en demokratiprocess, inte helt lätt att svara på.

Kanske är det så enkelt som att det ligger i tiden.

Men vänta nu lite. Vi backar bandet en smula. Till Anna Karin.

”Vem är du?”

– Jag heter Anna Karin Odhner och jag jobbar här på funktionsstödsförvaltningen på strategiska avdelningen, med en tjänst som utvecklingssekreterare. Jag jobbar med kvalitétsutveckling.

”Du har startat den här valverkstaden, som vi nu står inför, kan du berätta lite om det?”

– Tanken är att vi ska hitta en form, ett forum, där vi kan samtala med målgruppen som förvaltningen arbetar mot för att förstå vad vi skulle kunna göra för att möjliggöra ett valdeltagande i större utsträckning. Den här målgruppen som vi jobbar med är ju väldigt underrepresenterade i många avseenden vad gäller valdeltagande.

Så tanken är att hitta en form för att kunna prata med dem det berör för att därifrån hitta former för att jobba vidare.

”Är det första gången som detta anordnas?”

– Detta är första valverkstaden, ja. Det är en pilot-verkstad, och förhoppningen är väl också att vi ska kunna använda det kanske för att hitta en form för att jobba med medborgardialog med målgruppen över lag och då inte bara med själva valet, utan en form för delaktighet i större utsträckning. För det är ju klart att valet är ju ett sätt att vara delaktig i samhället, men det är ju mycket annat som kanske egentligen behöver komma före för att man ska känna att man är viktig och spelar roll, och att någon bryr sig om vad man tycker och tänker, för att man ens ska ta steget och gå och rösta.

”Kan du berätta lite kort om vad som kommer att hända här idag när ni kör igång?”

– Det som kommer att hända är att vi har bjudit representanter både från brukarorganisationer som vi redan har samverkan med här inom förvaltningen och sen också brukare från våra olika verksamheter. Det är 33 personer som har anmält sig, såhär långt.

– Vi har även ett samarbete med folkuniversitetet och deras verksamhet ”Funkis” som riktar sig till personer som behöver extra stöd, och de kommer att vara med på valverkstaden i kväll. Funkis kommer att hålla en skapande verkstad som en del av den här workshopen.

När jag frågar Anna Karin om vem inbjudningarna har gått ut till upplever jag ett stänk av självkritik då hon berättar att inbjudningarna har gått ut till alla chefer inom förvaltningen.

– Och det är ju något vi kan fundera över, just hur vi ska göra, för det är svårt i många avseenden att nå ut, och vi vet inte riktigt, det hade kanske kunnat göras på ett bättre sätt, eventuellt, men så har det varit. Vi har skickat ut detta till enhets- och sektionschefer och bett dem sprida det här.

”Varför just nu?”

– Det är fem månader till valet idag, så det är just nu av den anledningen. Det här är ju såklart inget arbete som kan sluta i och med valet, det här är ju som jag sa innan ett långsiktigt arbete för att skapa delaktighet och former för demokratideltagande och samhällsdeltagande. Då är det här bara en liten del på vägen, det stora är ju det långsiktiga perspektivet.

”Människor med psykiska funktionsnedsättningar fick rösträtt 1989, har du några tankar eller funderingar kring varför det dröjt så länge innan man tar nästa steg i processen?”

– Dels har det ju kommit en ny politisk inriktning vad gäller delaktighet för personer med psykisk funktionsnedsättning, så det ligger väl lite i tiden, och dels då att man har sett att det inte räcker med att ge personer rösträtt utan det handlar ju även om andra saker som att möjliggöra. Tidigare har man till exempel inte haft krav på sig att göra de anpassningar som behövs för att göra lokalerna tillgängliga för alla, rent fysiskt. Man kunde då be om dispens för att slippa genomföra de anpassningarna. Den dispensen får man inte idag. Men fortfarande finns det grupper som det inte är helt anpassat för. Personer med synnedsättning har ju inte den anpassningen som riktigt fungerar, det finns ju till exempel rätten till valhemlighet, man kan ju få rätt hjälp att rösta men om du inte själv ser vad det stå utan någon annan ser vad det står så, ja, så det här är ett ganska svårt område.

Och sen finns ju hela den anpassningen vad gäller personer med psykisk ohälsa eller intellektuell funktionsnedsättning, hur tillgänglig är informationen, det är en annan del. Lokalen är en liten del, men det där andra; hur mycket ser du dig som en väljare som någon är intresserad av att ha som väljare. Och hur agerar partierna, det är ju inte vårt uppdrag, men det är en del i det, hur tillgängliga är partiprogrammen men även att man riktar sig till de här personerna för att visa att man är intresserad av ha dem som väljare. Det finns ju undersökningar som visar att man faktiskt inte känner sig som en aktuell väljare utan att man lever i periferin även där.

“Vad grundar sig det i?”

Jag tänker att det handlar ju om en marginaliserad grupp där precis som personer med en utländsk bakgrund, eller vad det nu må vara, det är en liten grupp och politiker tenderar väl att vända sig till den stora väljargruppen och då ser man kanske inte sitt uppdrag som parti att värna demokratin i stort, jag vet inte. Eller så tänker man inte så långt. Jag vet inte riktigt.

När vi kommer in på valverkstaden är lokalen full av energi. Några mindre bord är sammansatta till fyra större bord med cirka 10-12 deltagare vid varje storbord. Detta, förklarar Anna Karin, är för att främja diskussionen, minimera distraktionsmoment och för att skapa en trygghet i att inte behöva prata i storgrupp.

Miljöpartisten Nils Karlsson är inbjuden att prata. När han pratar om demokratiprocesser, valdeltagande och om att kunna påverka sin egen vardag, så lyssnar folk.

“Vad är din framtidsvision, gällande valverkstaden?”

– Min framtidsvision… Ja, med den här valverkstaden är förhoppningen att vi får fram ett material som vi konkret kan jobba med och att vi hittar en form för hur vi kan jobba vidare för inkludering där vi får in vår målgrupp i utformningen av vår verksamhet här på Funktionstödsförvaltningen.

“Kanske rikta ljuset mot en målgrupp som politikerna verkar ha tappat?”

– Ja, och en väldigt mångfasetterad målgrupp då såklart, om man tänker på alla människor med någon form av funktionsnedsättning, då blir det väldigt brett. Men de är ändå underrepresenterade, allihop, förutom personer med hörselnedsättning. De röstar i högre utsträckning, rent statistiskt.

Det är lika svårt att komma ut ur fortet på Fänriksgatan som det var att komma in, men efter några försök blir jag utsläppt i den ljumma luften.

Jag lämnar Fänrik med en känsla av att äntligen är det någon som tar tag i detta gigantiska demokratiproblem och synliggör de människor som faktiskt fick rätt att göra sin röst hörd för mer än 25 år sen, men som inte fick informationen om hur de kan göra sina röster hörda.

Jag lämnar också med en känsla av att vilja stanna kvar. Tyvärr så måste jag vidare…

Tack, Anna Karin, för att du tog dig tid.

Kommentera

Stäng meny